Då var det dags för årets TV dagar i Köpenhamn och agendan gjorde, som vanligt, ingen besviken. Vi blev lyxigt inbjudna till att vara med på masterclasses med Sarah Treem (The Affair) och med Daniel Zelman (Bloodline) och därefter en avslutande sittning med Warren Littlefield (Fargo).
Sarah och Daniel bjöd frikostigt på personliga erfarenheter och berättade öppenhjärtligt om hur deras respektive skaparprocesser såg ut. Ibland slående lika och ibland milsvida från varandra. Det senare märktes inte minst på sättet de såldes in där Sarah skrivit ett väldigt tydligt pilotmanus som klargjorde hennes vision för serien och hur den skulle utarbetas mer eller mindre in i minsta detalj, både i säsong ett men även påföljande. Daniel, å andra sidan, hade ingenting skrivet överhuvudtaget men en väl utarbetad muntlig pitch där han klargjorde för seriens båge och inte minst hur släktträdet såg ut. Men både sätten fungerade och någon långdragen pitchrunda hade ingen av de haft utan det var mer eller mindre napp på första försöket.
Likheterna mellan de båda serierna är slående. Båda är i grund och botten relationsdraman med sedan ett lager av thriller/crime ovanpå och där var Sarah och Daniel rörande eniga – det senare lades till för att kanalerna skulle nappa. Rena relationsdraman var helt enkelt inte tillräckligt. Mixandet av genres ökade intresset och kanske var det just detta som gjorde att de blivit sådana succéer. Svårt att sia om givetvis men genremixning är ju något som visat sig mer och mer vara ett vinnande koncept. I Sverige har vi ju Jordskott till exempel. Hur framtiden er ut på det planet kan en bara sia om förstås men en gissning är väl, att som med alla trender, så kommer det också någon gång en motreaktion.
Åter till Köpenhamn. Både Sarah och Daniel pratade även om vikten av manus men deras inställning till hur detta sedan förvaltades under inspelning skilde sig avsevärt åt. Sarahs utgångpunkt var att manuset styr och var därför väldigt detaljerat skrivet från början med reaktioner, pausering etc medan Daniel såg det mer som en karta och ett styrdokument där skådespelarna fick utrymme att ändra och lägga till egna repliker. På en punkt var de dock rörande eniga, deras serier var båda sprungna ur egna erfarenheter och karaktärerna baserade på vänner i deras närhet. Inget var taget helt ur luften och påhittad fiktion, med andra ord, vilket osökt för oss in på dagens sista punkt – Fargo.
Eftersom att Warren inte är showrunner utan producent så handlade samtalet mindre om skrivande och mer om hur exakt man ens kommer på tanken att göra en serie av bröderna Coens hyllade långfilm nästan 20 år senare. Men allt går tydligen. Och med ett fantastiskt resultat dessutom. Så världsbygget kring Farg och formen var något som det pratades en hel del om eftersom att serien har två säsonger som skiljer sig åt i egentligen allt. Det är inte samma cast och inte samma tidsepok men ändå vet man direkt att det är Fargo. Världsbygget och bilden är helt enkelt nyckeln och det finns en orsak och verkan till allt.
Ett citat som fastnade var ”Accept the mystery”, ibland behöver man inte förklara allt. Vissa saker kan helt enkelt bara få vara. Malvo kan helt mirakulöst försvinna. Vi behöver inte alltid veta hur. Världen Fargo har sina egna regler och som tittare är det bara att hänga med helt enkelt. Hela dagen avslutades med den goda nyheten att det dessutom kommer en säsong 3. Vad vi har att se fram emot?
”In the world of Fargo – shit’s gonna happen”.